Filmfestivalen dag 8
Det här blir som en del ett av dagens filmer. Ska bege mig in till stan om en timma för att se de andra två. MOrgonen bjöd iallafall på det här:
Summer Love
Det händer väldigt sällan att jag mår fysiskt dåligt av en dålig film. Det hände förra året med Bloodrayne. Hade hoppas på att slippa det den här gången, men så kom den stinkande högen skit även kallad Summer Love. En polsk western-film med Val Klimer som en död cowboy. Visst låter det som om det skulle kunna vara helt ok, men ack vad missvisande. Alla skådespelarna är otroligt motbjudande dåliga och varje replik som levereras är som ren tortyr. Handlingen är mer ointressant än Subject Two:s, något som jag ej trodde var möjligt. Enda anledningen att jag satt kvar var i hopp om att Kilmer skulle vakna till liv som någon slags zombie-cowboy. Men icke. Det enda jag fick av den här filmen var huvudverk och illamående. Att man dessutom pallrade sig upp kl 9 för att se den när man kunnat sova hur länge som helst är näst intill deprimerande. Tänker inte skriva mer om den här skit-filmen. Jag blir förbannad av att bara tänka på den. Tänker inte ens ladda upp en blid fårn eländet, så dålig var den!
Ikväll är det dags för Face2Facet med Darren Aronofsky. Det blir även visning av hans nya film, The Fountain, samt tävlingsfilmen Wristcutters: A Love Story med bland andra Tom Waits. Jag misstänker och hoppas att det kommer bli en trevligare upplevelse.
Uppdatering
Så var man hemma igen, som Sam sa i slutet av Koungens Återkomst.
The Fountain
Darren Aronofsky lämnade ett ordentligt avtryck hos mig med sin Requiem For A Dream. I den visade han praktexempel på sitt väldigt egna sätt att använda sig av foto och redigering. Något som resulterade i en av de obehagligaste filmer jag någonsin sett. Skulle han lyckas lika bra med The Fountain? Svaret blir nog: Nja. Till att börja med är The Fountain väldigt olik Requiem. Den har tre olika handlingar som den knyter samman. I huvudhandlingen kämpar en cancerforskare för att rädda sin hustru som har en hjärntumör. Den ena underhandlingen handlar om en spansk soldats sökande efter Livets Träd bland Maya folkets pyramider under 15-1600 talet. Den andra utspelas i framtiden där en man begett sig ut i rymden för att hitta nyckeln till livet och döden, typ. Väldigt New Age. Efter att ha sett den vet jag faktiskt inte exakt vad jag tycker om den. De tre handlingarna, speciellt den sistnämnda, känns lite väl pretto för min smak. De tar upp alla de stora frågorna om livet, kärleken, döden något som ger den en rätt högtravande ton. Jag tror i och för sig att jag kanske gillar den bättre om jag får smälta den lite mer och kanske se den en gång till. Den är väldigt snygg dock, speciellt bitarna med Maya-folket och de ute i rymden. Enligt regissören själv använde de sig aldrig av CGI, sågot som jag ställer mig väligt tveksam till. Om han talar sanning är det jäkligt imponerande faktiskt. Svensk premiär blir först i februari. Ska nog försöka se den igen då.
Wristcutters: A Love Story
Ytteligare än väldigt stillsam och mysig festivalupplevelse. Handlar om en värld dit man kommer när man tagit självmord. Patric Fugit, Almost Famous, spelar huvudkaraktären som begår själv mord på grund av sin flickvän. När han får höra att även hon begick självmord när hon hörde vad han gjort bestämmer sig han för att leta reda på henne. Filmen är full av härliga biroller och cameos. Bland annat dyker Abraham Benrubi, 90-tals serien Parker Lewis, John Hawkes, förra åretsfavvo Me And YOu And Everyone We Know, samt Jake Busey, Starship Troopers, upp i mindre roller. Min favorit är dock Tom Waits som den smått märklige Kneller. Han har en rikit skön komisktiming. På det hela taget är det väl inte världens bästa film, kanske inte ens något man känner något stor behov av att se igen så fort man får chansen. Men den erbjuder en riktigt trevlig upplevelse för stunden. En perfekt film att avsluta den åttonde dagen av festivalen med i alla fall.
Nu är klockan halv fyra på morgonen och jag ska gå upp om ca fyra timmar. Det behövs somn med andra ord. Imorgon har Bond svensk premiär! Tills dess:
Long live the new flesh!
Summer Love
Det händer väldigt sällan att jag mår fysiskt dåligt av en dålig film. Det hände förra året med Bloodrayne. Hade hoppas på att slippa det den här gången, men så kom den stinkande högen skit även kallad Summer Love. En polsk western-film med Val Klimer som en död cowboy. Visst låter det som om det skulle kunna vara helt ok, men ack vad missvisande. Alla skådespelarna är otroligt motbjudande dåliga och varje replik som levereras är som ren tortyr. Handlingen är mer ointressant än Subject Two:s, något som jag ej trodde var möjligt. Enda anledningen att jag satt kvar var i hopp om att Kilmer skulle vakna till liv som någon slags zombie-cowboy. Men icke. Det enda jag fick av den här filmen var huvudverk och illamående. Att man dessutom pallrade sig upp kl 9 för att se den när man kunnat sova hur länge som helst är näst intill deprimerande. Tänker inte skriva mer om den här skit-filmen. Jag blir förbannad av att bara tänka på den. Tänker inte ens ladda upp en blid fårn eländet, så dålig var den!
Ikväll är det dags för Face2Facet med Darren Aronofsky. Det blir även visning av hans nya film, The Fountain, samt tävlingsfilmen Wristcutters: A Love Story med bland andra Tom Waits. Jag misstänker och hoppas att det kommer bli en trevligare upplevelse.
Uppdatering
Så var man hemma igen, som Sam sa i slutet av Koungens Återkomst.
The Fountain
Darren Aronofsky lämnade ett ordentligt avtryck hos mig med sin Requiem For A Dream. I den visade han praktexempel på sitt väldigt egna sätt att använda sig av foto och redigering. Något som resulterade i en av de obehagligaste filmer jag någonsin sett. Skulle han lyckas lika bra med The Fountain? Svaret blir nog: Nja. Till att börja med är The Fountain väldigt olik Requiem. Den har tre olika handlingar som den knyter samman. I huvudhandlingen kämpar en cancerforskare för att rädda sin hustru som har en hjärntumör. Den ena underhandlingen handlar om en spansk soldats sökande efter Livets Träd bland Maya folkets pyramider under 15-1600 talet. Den andra utspelas i framtiden där en man begett sig ut i rymden för att hitta nyckeln till livet och döden, typ. Väldigt New Age. Efter att ha sett den vet jag faktiskt inte exakt vad jag tycker om den. De tre handlingarna, speciellt den sistnämnda, känns lite väl pretto för min smak. De tar upp alla de stora frågorna om livet, kärleken, döden något som ger den en rätt högtravande ton. Jag tror i och för sig att jag kanske gillar den bättre om jag får smälta den lite mer och kanske se den en gång till. Den är väldigt snygg dock, speciellt bitarna med Maya-folket och de ute i rymden. Enligt regissören själv använde de sig aldrig av CGI, sågot som jag ställer mig väligt tveksam till. Om han talar sanning är det jäkligt imponerande faktiskt. Svensk premiär blir först i februari. Ska nog försöka se den igen då.
Wristcutters: A Love Story
Ytteligare än väldigt stillsam och mysig festivalupplevelse. Handlar om en värld dit man kommer när man tagit självmord. Patric Fugit, Almost Famous, spelar huvudkaraktären som begår själv mord på grund av sin flickvän. När han får höra att även hon begick självmord när hon hörde vad han gjort bestämmer sig han för att leta reda på henne. Filmen är full av härliga biroller och cameos. Bland annat dyker Abraham Benrubi, 90-tals serien Parker Lewis, John Hawkes, förra åretsfavvo Me And YOu And Everyone We Know, samt Jake Busey, Starship Troopers, upp i mindre roller. Min favorit är dock Tom Waits som den smått märklige Kneller. Han har en rikit skön komisktiming. På det hela taget är det väl inte världens bästa film, kanske inte ens något man känner något stor behov av att se igen så fort man får chansen. Men den erbjuder en riktigt trevlig upplevelse för stunden. En perfekt film att avsluta den åttonde dagen av festivalen med i alla fall.
Nu är klockan halv fyra på morgonen och jag ska gå upp om ca fyra timmar. Det behövs somn med andra ord. Imorgon har Bond svensk premiär! Tills dess:
Long live the new flesh!
Filmfestivalen dag 5
Hann med tre filmer idag. Så jag känner mig rätt mör. Ni måste ha förståelse om följande intlägg blir rätt rörigt.
Vi börjar med ett riktigt wildcard. Hade en massa timmar över inne i stan så jag passade elt enkelt på att se den.
Off The Black
Amerikanskt drama om ett möte mellan en äldre och en yngre man. Båda saknar någon att stötta sig mot i livet. De blir som far och son. Nick Nolte visar verkligen var han går för som den alkoholiserade baseball coachen. En roll som passar honom helt perfekt, kanske för att han spelar mer eller mindre sig själv. Men han gör det så galet bra. Han lever verkligen ut minsta lilla nyans av karaktären. Han känns totalt autentisk. Visst gör det andra skådespelarna fina insatser, men den här filmen tillhör Nick Nolte. Så är det bara. Tveksamt om den får svensk release dock, men håll utkik efter den och se den om ni får möjlighet.
Little Miss Sunshine
Jag gillar att må bra. Man kan inte må mycket bättre än vad man gör under Little Miss Sunshine. En historia om en borkig familj som kör tvärsöver USA så att dottern ska få vara med i en skönhetstävling. Det här är årets bästa festival film, om inte årets bästa film punkt. Alla karaktärer är perfekt rollsatta och Steve Carrell glänser som den homosexuella, självmordsbenägna, Proust-proffessorn. Hela filmen är ett enda långt svep av underbara scener som bjuder på många skratt. Vill inte ta några konkreta exempel, men jag kan konstatera att ett lik, lite porrtidningar, en pervers polis samt en biltuta skapar tillsammans humor när den är som bäst. Det här är ett måste i höstmörkret, den kommer värma upp er inombörds. Jag lovar. Själv smälte jag totalt.
Renaissance
Fransk animerad sci-fi noir. En klassik kidnapps historia, med många svängar hit och dit. Om Little Miss Sunshine är Festivalens bästa film så är det här utan tvekan den absolut snyggaste. Helt i svart-vit. Otroligt stilrent. Jag antar att man kan jämföra den med Sin City visuellt, men det är där likheterna slutar. Designen på allt i filmen är även den briljant. Det osar Metropolis och Blade Runner om precis allt. Storyn i sig är väl inget jag skulle gå i taket för, men dn kompenserar bra med att erbjuda bra action och, som sagt, sjukt snygg design.
NU ska jag lyssna på Tom Waits nya trippel skiva Orphans. Ska bli trevligt.
Vi börjar med ett riktigt wildcard. Hade en massa timmar över inne i stan så jag passade elt enkelt på att se den.
Off The Black
Amerikanskt drama om ett möte mellan en äldre och en yngre man. Båda saknar någon att stötta sig mot i livet. De blir som far och son. Nick Nolte visar verkligen var han går för som den alkoholiserade baseball coachen. En roll som passar honom helt perfekt, kanske för att han spelar mer eller mindre sig själv. Men han gör det så galet bra. Han lever verkligen ut minsta lilla nyans av karaktären. Han känns totalt autentisk. Visst gör det andra skådespelarna fina insatser, men den här filmen tillhör Nick Nolte. Så är det bara. Tveksamt om den får svensk release dock, men håll utkik efter den och se den om ni får möjlighet.
Little Miss Sunshine
Jag gillar att må bra. Man kan inte må mycket bättre än vad man gör under Little Miss Sunshine. En historia om en borkig familj som kör tvärsöver USA så att dottern ska få vara med i en skönhetstävling. Det här är årets bästa festival film, om inte årets bästa film punkt. Alla karaktärer är perfekt rollsatta och Steve Carrell glänser som den homosexuella, självmordsbenägna, Proust-proffessorn. Hela filmen är ett enda långt svep av underbara scener som bjuder på många skratt. Vill inte ta några konkreta exempel, men jag kan konstatera att ett lik, lite porrtidningar, en pervers polis samt en biltuta skapar tillsammans humor när den är som bäst. Det här är ett måste i höstmörkret, den kommer värma upp er inombörds. Jag lovar. Själv smälte jag totalt.
Renaissance
Fransk animerad sci-fi noir. En klassik kidnapps historia, med många svängar hit och dit. Om Little Miss Sunshine är Festivalens bästa film så är det här utan tvekan den absolut snyggaste. Helt i svart-vit. Otroligt stilrent. Jag antar att man kan jämföra den med Sin City visuellt, men det är där likheterna slutar. Designen på allt i filmen är även den briljant. Det osar Metropolis och Blade Runner om precis allt. Storyn i sig är väl inget jag skulle gå i taket för, men dn kompenserar bra med att erbjuda bra action och, som sagt, sjukt snygg design.
NU ska jag lyssna på Tom Waits nya trippel skiva Orphans. Ska bli trevligt.
Filmfestivalen dag 3
The filmfestival continues with...
Little Children
Amerikanskt drama om ett möte mellan kvinna och en man som båda är trötta på sitt liv och känner sig fänglade i sin egen vardag. Det här är regissören Todd Fields, som debuterade med "In the Bedroom" för några år sedan", andra film. Jag gillar amerikanska independent filmer, även fast just denna råkar ha ett antal stora stjärnor i sin roll lista. Filmen har ett avslappnad tempo och välskirven dialog, precis som en amerikans inependent ska ha. Det största klagomålet jag har är att den är lite väl lång. Jag kom på mig själv när jag kollade på klockan ett flertal gånger under under filmens 134 minuter. På det hela taget var det här en väldigt välgjord film med bra manus och bra skådespelarprestationer. Gå och se när den riktiga release här i Sverige!
Nu ska jag kolla på The Scorpion King med The Rock på fyran, undrar om den är lika bra...hmmm...
Little Children
Amerikanskt drama om ett möte mellan kvinna och en man som båda är trötta på sitt liv och känner sig fänglade i sin egen vardag. Det här är regissören Todd Fields, som debuterade med "In the Bedroom" för några år sedan", andra film. Jag gillar amerikanska independent filmer, även fast just denna råkar ha ett antal stora stjärnor i sin roll lista. Filmen har ett avslappnad tempo och välskirven dialog, precis som en amerikans inependent ska ha. Det största klagomålet jag har är att den är lite väl lång. Jag kom på mig själv när jag kollade på klockan ett flertal gånger under under filmens 134 minuter. På det hela taget var det här en väldigt välgjord film med bra manus och bra skådespelarprestationer. Gå och se när den riktiga release här i Sverige!
Nu ska jag kolla på The Scorpion King med The Rock på fyran, undrar om den är lika bra...hmmm...
With great power comes great responsebility
I maj är det dags för den tredje Spider-Man filmen. Tobey Maguire klär sig återigen i den blårödaspandex kostymen och Sam Rami står bakom cameran även denna gång. Nu har det dykt upp en andra trailer för filmen och den är minstag fet. Själv har jag sett den fem gånger nu under morgonen. Det enda jag irriterar mig liteöver är den relativt lata plot-utvecklingen att Sandmans skulle ha dödat Ben. Känns sjukt krystat. Sen undrar jag lite varför Sandman låter som Godzilla i ett av klippen. Jaja, slutpladdrat här är länken, KLICKA!:
http://www.ifilm.com/presents/spiderman3
http://www.ifilm.com/presents/spiderman3
Festivaltider!
Årets aboluta höjd punkt närmar sig med stormsteg. Filmfestivalen! Lyckades snappa åt mig ett program tidigare idag och efter en snabb genom-bläddring har jag början på vad som kommer bli årets lista på filmer att se:
Cashback
Clerks 2
Cocain Cowboys
Daft Punk's Electroma
The Fountain
A Guide To Recognizing Your Saints
The Host
The Last King of Scotland
Litle Miss Sunshine
A Scanner Darkly
The Science of Sleep
Shortbus
Wristcutters: A love story
Som sagt det här är bara början, när jag och min Festival-kompanjon sammanställt det hela kommer den antagligen vara dubbelt så lång.
Inläggslåt: Sufjan Stevens - Chicago
Cashback
Clerks 2
Cocain Cowboys
Daft Punk's Electroma
The Fountain
A Guide To Recognizing Your Saints
The Host
The Last King of Scotland
Litle Miss Sunshine
A Scanner Darkly
The Science of Sleep
Shortbus
Wristcutters: A love story
Som sagt det här är bara början, när jag och min Festival-kompanjon sammanställt det hela kommer den antagligen vara dubbelt så lång.
Inläggslåt: Sufjan Stevens - Chicago
