Filmfestivalen dag 5
Hann med tre filmer idag. Så jag känner mig rätt mör. Ni måste ha förståelse om följande intlägg blir rätt rörigt.
Vi börjar med ett riktigt wildcard. Hade en massa timmar över inne i stan så jag passade elt enkelt på att se den.
Off The Black
Amerikanskt drama om ett möte mellan en äldre och en yngre man. Båda saknar någon att stötta sig mot i livet. De blir som far och son. Nick Nolte visar verkligen var han går för som den alkoholiserade baseball coachen. En roll som passar honom helt perfekt, kanske för att han spelar mer eller mindre sig själv. Men han gör det så galet bra. Han lever verkligen ut minsta lilla nyans av karaktären. Han känns totalt autentisk. Visst gör det andra skådespelarna fina insatser, men den här filmen tillhör Nick Nolte. Så är det bara. Tveksamt om den får svensk release dock, men håll utkik efter den och se den om ni får möjlighet.
Little Miss Sunshine
Jag gillar att må bra. Man kan inte må mycket bättre än vad man gör under Little Miss Sunshine. En historia om en borkig familj som kör tvärsöver USA så att dottern ska få vara med i en skönhetstävling. Det här är årets bästa festival film, om inte årets bästa film punkt. Alla karaktärer är perfekt rollsatta och Steve Carrell glänser som den homosexuella, självmordsbenägna, Proust-proffessorn. Hela filmen är ett enda långt svep av underbara scener som bjuder på många skratt. Vill inte ta några konkreta exempel, men jag kan konstatera att ett lik, lite porrtidningar, en pervers polis samt en biltuta skapar tillsammans humor när den är som bäst. Det här är ett måste i höstmörkret, den kommer värma upp er inombörds. Jag lovar. Själv smälte jag totalt.
Renaissance
Fransk animerad sci-fi noir. En klassik kidnapps historia, med många svängar hit och dit. Om Little Miss Sunshine är Festivalens bästa film så är det här utan tvekan den absolut snyggaste. Helt i svart-vit. Otroligt stilrent. Jag antar att man kan jämföra den med Sin City visuellt, men det är där likheterna slutar. Designen på allt i filmen är även den briljant. Det osar Metropolis och Blade Runner om precis allt. Storyn i sig är väl inget jag skulle gå i taket för, men dn kompenserar bra med att erbjuda bra action och, som sagt, sjukt snygg design.
NU ska jag lyssna på Tom Waits nya trippel skiva Orphans. Ska bli trevligt.
Vi börjar med ett riktigt wildcard. Hade en massa timmar över inne i stan så jag passade elt enkelt på att se den.
Off The Black
Amerikanskt drama om ett möte mellan en äldre och en yngre man. Båda saknar någon att stötta sig mot i livet. De blir som far och son. Nick Nolte visar verkligen var han går för som den alkoholiserade baseball coachen. En roll som passar honom helt perfekt, kanske för att han spelar mer eller mindre sig själv. Men han gör det så galet bra. Han lever verkligen ut minsta lilla nyans av karaktären. Han känns totalt autentisk. Visst gör det andra skådespelarna fina insatser, men den här filmen tillhör Nick Nolte. Så är det bara. Tveksamt om den får svensk release dock, men håll utkik efter den och se den om ni får möjlighet.
Little Miss Sunshine
Jag gillar att må bra. Man kan inte må mycket bättre än vad man gör under Little Miss Sunshine. En historia om en borkig familj som kör tvärsöver USA så att dottern ska få vara med i en skönhetstävling. Det här är årets bästa festival film, om inte årets bästa film punkt. Alla karaktärer är perfekt rollsatta och Steve Carrell glänser som den homosexuella, självmordsbenägna, Proust-proffessorn. Hela filmen är ett enda långt svep av underbara scener som bjuder på många skratt. Vill inte ta några konkreta exempel, men jag kan konstatera att ett lik, lite porrtidningar, en pervers polis samt en biltuta skapar tillsammans humor när den är som bäst. Det här är ett måste i höstmörkret, den kommer värma upp er inombörds. Jag lovar. Själv smälte jag totalt.
Renaissance
Fransk animerad sci-fi noir. En klassik kidnapps historia, med många svängar hit och dit. Om Little Miss Sunshine är Festivalens bästa film så är det här utan tvekan den absolut snyggaste. Helt i svart-vit. Otroligt stilrent. Jag antar att man kan jämföra den med Sin City visuellt, men det är där likheterna slutar. Designen på allt i filmen är även den briljant. Det osar Metropolis och Blade Runner om precis allt. Storyn i sig är väl inget jag skulle gå i taket för, men dn kompenserar bra med att erbjuda bra action och, som sagt, sjukt snygg design.
NU ska jag lyssna på Tom Waits nya trippel skiva Orphans. Ska bli trevligt.
Kommentarer
Postat av: C-Diddy
saxat från imdb:
# Abigal Breslin wore a fat suit for the part of Olive.
Jag är inte en hemsk människa längre...
Trackback
