Skoningslös spelglädje
I fredags släpptes Mega Man 9 till WiiWare, ett spel för den som anser att dagens spel är på tok för mesiga när det kommer till svårighetsgrad. De tidiga Mega Man spelen var otroligt svåra, något jag blev påmind om när jag för ett tag sedan testade Mega Man 2 på allvar för första gången sedan tidigt 90-tal. Jag måste ha blivit en mycket sämre spelare sedan dess. Jag kommer ihåg hur jag lyckades ta mig till Dr Wily ett flertal gånger, nu har jag svårt att klara en enda av robotmästarna.
Den svårighetsgraden har tillsammans med grafisk- och ljudmässigstil förts över till Mega Man 9. Det ser alltså ut och känns som ett 8-bitars NES-spel, nostalgin är på topp. Det är även som sagt svårt, på sina ställen till och med sadomasochistiskt svårt. Här handlar det om milimeterprecision och timing från början till slut. Minsta felsteg betyder ofta omebelbar död, dör du för mycket är det bara att börja om från början. Trots total slakt och förudmjukelse fortsätter man att spela, man vill inte erkänna sig besegrad. Som tur är har Capcom varit snälla nog att lägga till en sparfunktion som gör att man inte behöver spela om de robotmästare man redan besegrat. En annan modern touch är de achievments, eller challanges som Capcom valt att kalla dem, i spelet. De fungerar fint som en extra liten morot för spelaren som vill att spelet ska ha en längre livstid. Själv har jag hittills lyckats låsa upp två av dessa, båda pinsamt enkla i jämförelse med de svåraste(klara hela spelet utan att förlora kraft en enda gång, nån?). Den som längter efter lite gamal(ny?) hederlig 8-bits action bör inte missa Mega Man 9. Musiken, grafiken och svårighetsgraden är fantastisk. För 100 spänn är det nästan en no-brainer.
Kommentarer
Trackback
