give me some milk or else go home

Jag tänker här med, med hjälp av fantastiska Penny Arcade, sammanfatta mitt tidigare inlägg i form av en bild.
På tisdag är det redan dags för årets mest efterlängtade spel, enligt mig i alla fall. Ett komplett inlägg om det planeras till onsdag. Tills dess får ni hålla tillgodo med Gametrailers.com:s recension som dök upp online för ett par timmar sen.

I fredags släpptes Mario Kart till Wii. Den sista stora franchisen Nintendo inte hunnit mjölkat på konsolen än(Brawl finns faktiskt i typ hela världen förutom Europa). Efter att ha spelat spelet ett antal timmar är känslorna väldigt blandade. Det är otroligt roligt att sitta ett gäng och spela Mario Kart tillsammans, det har det varit ända sedan orginalet släpptes till SNES. Problemet är att hela konceptet bygger på relativt korkad speldesign. Istället för att låta den bäste föraren vinna racen låter Nintendo detta istället till stor del vila på slumpen. Låt mig ge ett exempel.
 
Man spelar igenom en hel turnering, vinner alla race fram tills det sista. 50 meter innan mållinjen på sista varvet i sista racet leder man med en stor marginal. Då som från ingenstans hörst det hemska ljudet av ett blåttskal som närmar sig fort. Det är ett skal som stannar upp spelaren länge och det går inte att undviga överhuvudtaget. Pang! Man träffas av det blå skalet och Karten flyger upp i luften och ett flertal motståndare kör förbi. Lagom till man landar hör man hur även ett rött skal även är på ingång. Pang ! Man träffas av det med och Karten blir orörlig ett par sekunder, ytterligare motståndare kör förbi. När man återfår konrollen över Karten ligger man på 11:e plats och blir näst sist i mål. Detta innebär även att man förlorar de där viktiga poängen för att vinna hela turneringen. Vilket i sintur betyder att man måste börja om från race ett. Tillbaks till ruta ett alltså. Frustrationen man känner är så total att det är svårt att förklara, de som varit med om samma sak vet vad jag pratar om.

Exemplet ovan är kul i multiplayer, då vet man att nästa gång är det man själv som skickade iväg det där avgörande blå skalet och får svnisha förbi sin kompis på mållinjen. I singleplayer finns det ingen att hämnas på. Gångerna jag argt slängt ifrån mig ratten, surt stängt av Wii:n för att sedan lova mig själv att det där var absolut sista gången jag spelade spelet, är otaliga.

Detta är dock inte det enda problemet spelet har. Det finns ett onlinestöd där man kan möta andra spelare online. Men tackvare Nintendos oförmåga att skapa en fungerande onlineservice är den här delen av spelet inte ens i närheten av så bra hade kunnat vara. Saker som varje PS3 och Xbox360 ägare tar förgivet vid onlinespel, lyser här med sin frånvaro. Det hade kunnat bli så bra om det funnits stöd för att modifiera racen efter eget tycke. Möjligheten att kunna välja bort vapenet som består av ett moln som krymper spelaren, om denne inte gör in i en motsåndare, hade kunnat göra stordåd i race en mot en.  Kommunikationen mellan spelare är minimal. Om man vill nå sin motståndare får man göra det med hjälp av de av Nintendo utvalda färdiga medellanden i stil med "I'm the greatest!" eller "Let's Race!". Kom igen Nintendo, skärpning!

Trots dessa brister hittar jag alltid förr eller senare tillbaka till spelet. Det finns faktiskt en hel del spelglädje bakom allt det hemska. När allt klickar och dynamiken i racen fungerar som den ska är det ett fantastiskt spel. Till nästa gång hoppas jag bara att Nintendo reviderar hela konceptet och gör det lite mer anpassat för hur dagens spelklimat ser ut.


ps.
Toad måste vara den mesigaste spelkaraktär som någonsin skapats. Till och med Jar Jar är fan snäppet hårdare.
ds.

Pixies är stört bra. Det känns som om det var år och dar sedan jag lyssnade på dem senast. Nu har jag plockat fram Doolittle, Surfer Rosa och Come on Pilgrim igen. Balck Francis uppfuckade texter tillsammans med hur bandet blandar mjuk och hårt i sina låtar är oslagbart. Utan Pixies hade aldrig Nirvanas Smells Like Teen Spirit låtit som den gör. Cobain rippade deras sound rakt av, den jäveln. Ska man lyssna på bara en skiva med dem så är Doolittle det självklara valet, för mig i alla fall. En skiva med klassiker som Debaser, Monkey's Gone To Heaven , Wave of Mutilation,  Here Comes  Your Man och avslutande  Gouge Away. Man får rysningar, så svinbra! Så plocka fram era gamla Pixies plattor och njut!

Min Ds har legat oanvänd länge nu. Det har kommit fler spel som jag haft intentionen att spela, men det har aldig blivit av. Vad det beror på vet jag inte, kanske är det för att jag har den gamla, ohyggligt fula versionen av konsolen(som, för att göra saken lite värre, försetts med bitmärken från min älskade hund). Nu har det blivit ändring på det. Imorgon anländer, förhoppningsvis, min nya, otroligt vackra DS Lite. Tillsammans med Zelda: Phantom Hour Glass samt PS2 liret Yakuza. Ett riktigt trevligt litet spelpaket.
En av anledningarna till konsolköpet är det kommande The World Ends With You från SquareEnix/Jupiter. Det är ett spel som ser ut att inte bara ha den vackraste titel ett spel någonsin haft, utan även ett otroligt innovativt stridssystem och vara ett paradis för vilken Japan-wannabe som helst.

Storyn kretsar kring 15-åriga Neku som vaknar upp i Tokyo-stadsdelen och shopping Meckat Shibuya. Han vet inte varför han befinner sig där och upptäcker snart han fått förmågan att höra andras tankar. Mystiken tätnar med andra ord. Spelet blir sedan ut på att klara uppdrag han får från The Reapers. Klarar han inte dem blir han raderad. Hindren på vägen består utan Noise, moster som kommer från Shibuya invånarnas onda tankar, typ. Historien är alltså flummig på ett typsikt japansk sätt.

Strids systemet är nog det som fashinerar mig mest. Det sker med två karaktärer på två seperata skärmar, samtidigt. Jag fattar inte hur det kan fungera. Men tydligen så gör det det. Ska bli sjukt intressant att testa. Spelet implementerar även den Japanska pop-kulturen på ett skönt sätt. Soundtracket består till exempel endast av J-Pop och J-Rock. Något som är lite ballare är hur kläder och mode bestämmer vilka krafter man har. Går man i mörka gränder är det Goth som gäller, är man i affärsområdet, kostym.

Spelet verkar vara helt unikt och jag är fett peppad på att lägga vantarna på det. Den 17:e april är det dags.