give me some milk or else go home

Det var galet länge sen man spelade ett riktigt grymt Burnout. Hösten 2004 närmare bestämt. Burnout 3: Takedown är ett av de bästa bilspel jag spelat. De struntar helt i allt vad moddning och uppgraderingar heter utan satsar istället helhjärtat på grym arkad racing. Perfekt i min mening, antagligen beroende på ett bilintresse lika med noll. Men fan det är kul när saker och ting går fort och krashar in i varann, det är inte många som kan säga emot det! De efterföljande spelen har sett ut som bleka kopior av trean.

Idag släppte Criterion demot för nya Burnout: Paradise. Efter att ha spelat en timme har jag insett att de har stora möjligheter att överträffa sig själva. Spelet är helt jäkla sömlöst, man behöver inte gå ur spelet och in i en meny för att komma igång med race eller likanade. De som imponerade mest var dock sättet de hanterar multiplayer. Med två knapptryckningar är man inne i ett onlinespel. Det går så smidigt att jag inte ens fattade vad jag gjort första gången jag aktiverade funktionen. Helt plötsligt började folk prata i head-setet, jag var sjukt förvånad. Vill man starta ett race stannar man bara vid ett stoppljus och trycker ned båda axelknapparna i nån sekund, sen är man i gång. Inga Laddningstider, pure bliss. Spelåret 2008 ser alltså ut att bli riktigt gött.

In other news, var på The Thrills igår, var ett tag sen jag lyssnade på dem som mest, men det vart en riktigt trevlig kväll ändå. De kan göra riktigt fina små popmelodier, lyssna bara på Big Sur, Cory Haim eller Midninght Choir. Tack vare min pratglada syster hängde vi med bandet efter konserten. Själv snackade jag en del med sångaren om Arcade fire och Kvarnen med trummisen. Verkar vara sjukt sympatiska snubbar det där.