give me some milk or else go home

edit: Efter att jag tänkt igenom listan för årets filmer har  jag insett att den inte stämmer över huvud taget. Måste ha fått totalt hjärsläpp när jag skrev just den biten. Jag presenterar därför nu den slutgiltiga listan för 2007, så som det var meningen att den skulle se ut från början!

2007s sista dag, det innebär att det är dags för de obligatoriska års bästa listorna för att summera det gångna året. Here we go!

Årets 5 bästa skivor


1. Feist - The Reminder
2. Arcade Fire - Neon Bible
3. Ryan Adams - Easy Tiger
4. Jens Lekman - Night Falls Over Kortedala
5. Jamie T - Panic Prevention
Besvikelse: The Hives - The Black And White Album

Årets 5 bästa konserter:


1. Arcade Fire, Cirkus, 23:e Mars
2. Feist - Cirkus, 2:a Oktober
3. Regina Spektor, China Teatern, 4:e Mars
4. Rufus Wainwright, Cirkus, 4:e December
5. The Magic Numbers, Cirkus, 23:e December
Hedersomnämnande: Accelerator Festivalen, Universitetet, 29-30 Juni

Årets 5 bästa filmer:


1. No Country For Old Men
2. Pan's Labyrinth
3. Ratatouille
4. Death Proof
5. The Darjeeling Limited(alternativt Control, det är oavgjort)
Besvikelse: Samtliga sommarblockbusters, var bara John McClane som leverarade ordentligt.

Årets 5 bästa spel:


1. Bioshock
2. Portal(The Orange Box)
3. Mario Galaxy
4. Halo 3
5. God of War 2
Besvikelse: Rövhålslabyrinten i Halo 3, singleplayer-upplevelsen föll pladask på ett par sekunder.

Nu återstår det bara att önska ett Gott Nytt! och på återseende 2008! Året som kommer bjuda på en ny Mars Volta skiva, GTA 4 och The Dark Knight!

Det kommer bli mys!

Jag har slutat att titta på Kalle Anka på julafton. Jag övergav den traditionen för två jular sedan när jag kom till insikten att se något, man kan utantill, bara för att. Nu brukar jag istället göra mig en kopp te eller kaffe, värma ett par lussebullar, sätta mig framför brasan och lyssna på bra musik av typen Ed Harcourt eller Ryan Adams. Betydligt trevligare än att se Kalle försöka fota en damp-fågel för femtielfte gången. Det jag lite ofokuserat försöker komma till är att jag infört en ny tv-tradition de senaste åren. Dr Whos julspecial, som i år gästades av ingen mindre än Kylie Minouge.

Årets tredje upplaga av julspecialen ar även den bästa hittills. Första året gjorde David Tennant sin debut som doktorn, men detta var först i slutet av avsnittet. Ett Dr Who avsnitt utan doktorn själv är vanligtvis rätt trista, ett prakt exepel på detta är "Love And Monsters" från säsong 2. Det finns dock undantag, som det briljanta "Blink" från säsong 3. Hursom helst, försa julspecialen var till största delen utan doktor och led en del på grund av det. Det andra året kommer jag inte ihåg överhuvidtaget, förutom att skurken var en gigantisk spindel. Hyfsat intetsägande med andra ord.


Men som man säger third time's the charm. Det var inte det bästa Who avsnittet någonsin, men hör definitivt till ett av de bättre avsnitten den senaste säsongen. Titeln "Voyage of the Damnd" är dock näst intill perfekt, klassik Dr Who. Handlingen är rätt standard med robotar som går loco och doktorn som måste ställa allt tillrätta igen. En stor behållning som lyfte avsnittet avsevärt var lite överraskande Minouge som Astrid. Hon passade perfekt som tillfälligt kompanjon till doktorn. Känns lite bittert att hon bara får vara med ett avsnitt, det ultimata vore om hon fick vara med en hel säsong. Synd bara att hon är popstjärna och allt det där. Aja, man kan ju alltid hoppas på att henns karriär haltar lite så att hon får tid över att göra en storstilad comback. Att sätta ihop en människa som lösts upp till molekyler fungerade ju i Star Trek...

Bah humbug! Jag är trött på julen, ska bli skönt när eländet är över. En månads lidande. för en dag mys. Inte en jätte bra deal enligt mig. I år spenderas julen på Åhlens och ett tåg för min del, men jag slipper kalle, och det är ju rätt najs.

Jag ska, trots min bitterhet, önska alla mina tre läsare en God Jul och gör detta i form av ett klipp från Magic Numbers konserten i fredags. Mysfaktorn i fredags var riktigt hög och bandet bjöd på en perfekt avslutning på ett nästintill perfekt konsertår.

Det var galet länge sen man spelade ett riktigt grymt Burnout. Hösten 2004 närmare bestämt. Burnout 3: Takedown är ett av de bästa bilspel jag spelat. De struntar helt i allt vad moddning och uppgraderingar heter utan satsar istället helhjärtat på grym arkad racing. Perfekt i min mening, antagligen beroende på ett bilintresse lika med noll. Men fan det är kul när saker och ting går fort och krashar in i varann, det är inte många som kan säga emot det! De efterföljande spelen har sett ut som bleka kopior av trean.

Idag släppte Criterion demot för nya Burnout: Paradise. Efter att ha spelat en timme har jag insett att de har stora möjligheter att överträffa sig själva. Spelet är helt jäkla sömlöst, man behöver inte gå ur spelet och in i en meny för att komma igång med race eller likanade. De som imponerade mest var dock sättet de hanterar multiplayer. Med två knapptryckningar är man inne i ett onlinespel. Det går så smidigt att jag inte ens fattade vad jag gjort första gången jag aktiverade funktionen. Helt plötsligt började folk prata i head-setet, jag var sjukt förvånad. Vill man starta ett race stannar man bara vid ett stoppljus och trycker ned båda axelknapparna i nån sekund, sen är man i gång. Inga Laddningstider, pure bliss. Spelåret 2008 ser alltså ut att bli riktigt gött.

In other news, var på The Thrills igår, var ett tag sen jag lyssnade på dem som mest, men det vart en riktigt trevlig kväll ändå. De kan göra riktigt fina små popmelodier, lyssna bara på Big Sur, Cory Haim eller Midninght Choir. Tack vare min pratglada syster hängde vi med bandet efter konserten. Själv snackade jag en del med sångaren om Arcade fire och Kvarnen med trummisen. Verkar vara sjukt sympatiska snubbar det där.