give me some milk or else go home

Införskaffade idag, för första gången i mitt liv, en julskiva. Det här är dock inte vilken julskiva som helst det är Sufjan Stevens som samlat sina 5 jul-ep:s i en box. Komplett med julklistermärken och en julaffisch. En smått underbar liten box med andra ord. Sufjan har präglat de senaste veckorna med sin smått underbara skiva Come Feel The Illinoise. Kommer bli trevligt med hans musik i jul, så slipper man i alla fall Carola & CO. Julskivor i övrigtverkar va rätt inne i indie-pop världen just nu. Hello Saferide och Soundtrack of our Lives gör tillsammans med en del andra artister en samligsskiva med jultema sen kommer även Amiee Mann med en skiva med jullåtar.



För övrigt har jag lyckats komma över The Shins nya singel. Mycket trevligt.

Det är över. Det är verkligen över. Väldigt tråkigt, den här veckan i November hör alltid till årets bästa. Jag känner mig smått mörbultade och samtidigt väldigt nöjd. Årets fesitval har varit den bästa sedan jag började gå ordentligt på den. Tänkte göra någon slags sammanfattning inom en snar framtid.

Clerks 2



Kevin Smith återvänder efter totalmissen Jersey Girl. Smith kör en reverse engeniering för att hitta vad exakt som gick fel med Jersey Girl. Resultatet är rikigt lyckat. I Clerks 2 får vi återigen följa Dante och Randalls öden och äventyr. Tio år har gått sen första filmen och de jobbar nu, efter en brand i butiken, på snabbmats resturangen Moos. Precis som första filmen bjuder tvåan på välskriven dialog om typ ingenting. Och det är riktigt kul. Till höjdpunkerna hör en redogörelse om  varför Sagan om Ringen suger, varför man inte kan gå "ass to mouth", samt ett försök att ta tillbaka det rasistiska skällsordet "porchmokey". Gemensamt för dessa tre scener är Jeff Anderson som spelar Randall. Jag fattar inte hur han inte blivit en av 90-talets största komiker. Han är ett geni och förtjänar något slags pris. Vi här i Sverige  kommer inte få den här underbara filmen på bio, utan får istället vänta snällt på en dvd-release. Helt sjukt faktiskt.

Half Nelson



Den här filmen skulle kunna ha hetat Off the  black 2: Half Nelson. Det är exakt samma historia. Mentorn och eleven som möter varanndra och hittar meningen med sina liv typ. Skillnaden är att i Off the black spelade de baseball och i Half Nelson är det basket. Sen är Half Nelson även snäppet vassare. Historien är bättre berättad och enseblen är överlag riktigt bra. Filmen tar upp intressanta frågor och problem. Exempel på detta är hur huvudkaraktären Dan, genialt spelad av Ryan Gosling, försöker avråda eleven Dery från att hänga med knarklangare när han själv har problem med droger. Regissören Ryan Fleck blir det att hålla ett öga på, han kommer uträtta stordåd, jag lovar. Han fick även välförtjänt priset Bästa Regi vid festivalen. Hade arit trevligt med ett Face2Face med honom, jaja jag fick ju se filmen i alla fall. Svensk release kommer, har dock ingen aning om när.

The Last King of Scotland



Forest Whitaker är kung. Kolla bara på Ghost Dog till exempel. The Last King of Scotland är dock det slugiltiga beviset på hans storhet. Filmen handlar om Nicolas Garrigan som kommer till Uganda från Scottland och som av en slump blir diktatorn Idi Amins personliga läkare. Under hela filmen förs han bakom ljuset och märker inte av de hemskheter Amin gjorde mot sitt folk. Men som sagt Whitaker stjäl showen och om han inte får en Oscar för det här är det en ren katastrof. Han  spelar honom till en början nästan som en skojfrisk mysfarbror. Man kommer på sig själv flera gånger med att gill honom ordentligt. Under fkilmens gång blir han dock mer och mer paranoid och Dr Garrigans vardag blir förvandlad till en riktig obehaglig mardröm. Slut minutrarna hör till festivalens mest spännande, tjejen som satt framför mig var typ nära på att få en attack av något slag. Svensk release blir under 2007.

Daft Punk´s: Electroma



Festivalens sista film bjöd på en väldigt märklig upplevelse. Vi får följa de två robotarna fårn bandet Daft Punk när det kämpar för att bli männskliga. FIlmen är helt utan dialog och med musik, inte Daft Punks dock. Den består även tillmestadels av lååånga klipp där robotrana bara går(tänk Randalls beskrivning av LOTR i Clerks 2 så fattar ni). Visst är det vackert, men oj vad tråkigt. Kristofer uttryckte det hela ganska bra med en ganska välplaserad snarkning mitt under filmen. En total katastrof var det dock inte, långt ifrån. Den är galet snygg och den är även lite vad Festivalen handlar om för mig. Att få se film man aldrig skulle ha sett annars. Något som det varit en bristvara på i årets Festival. Svensk release blir det nog garanterat inte, håll utkik i dvd-hyllorna om ni är intresserade av att se den här.


Tack för i år! Vi syns i November 2007!

Festivalens näst sista dag bjöd på två rätt olika filmer

Science of Sleep



Michel Gondry är tillbaka. Det här är hans första film efter den smått underbara Eternal Sunshine of the Spotless Mind. Mina förväntningar var minst sagt höga och jag kan med glädje meddela att Gondry inte sviker. Han fortsätter med att överraska med sin väldigt egna vissuellastil. I den här blandas vanlig film med stopmotion friskt, det är en riktig fröjd för ögat. I filmen spelar Gael Garcia Garnal Stéphan som precis flyttat till Paris. Stéphan har såvrt att skillja dröm från verklighet, något som leder till en hög sjukt roliga scener.  Mittemot Stéphan flyttar en dag Stéphanie in och Stéphan blir förälskad i henne. Stéphanie spelas av  Charlotte Gainsbourg och kemin mellan henne och Garnal är väldigt bra. Man känner att de hör ihop. Det finns även en massa underbara biroller. Allt detta i kombination skapar festivalens kanske trevligaste upplevelse. Jag är tveksam om Little Miss Sunshine fortarande är min favorit. Hmmm. Jag måste låte filmen smälta lite först. Imorgon vet jag nog. Svensk premiär blir den 8/12 om jag inte minns fel. Går ni inte och ser den då är ni faktiskt rätt dumma i huvudet. Så det så!


Princess



Danskt animerat action drama om August som tvingas ta hand om sin systerdotter efter systerns död. Systern var prostituerad och porrstjärna och August bestämmer sig för att hämnas på de som drog ned henne i träsket. En väldigt mörk film berättad med en väldigt gullig stil. Vissa karaktärer skulle kunna vara hämtade direkt ur Pokemon eller liknande. Detta blandas med några otroligt våldsamma scener. Något som ger en rätt bissarr kännsla. Man vet inte riktigt hur man ska tackla det som utspelas på duken. Det är lite som de anmierade bitarna i Kill Bill. Det finns även inslag av dogma-aktiga scener med riktiga skådespelare. Dessa scener ger indirekt ett svar på varför regissören valt att berätta historien med den gulliga stilen. Det hela avslutas med ett väldigt överbombasitskt slut som känns lite väl felplacerat. Lite synd eftersom det är en riktigt bra film fram till dess.

Hinner med ett extra inlägg innan jag säger tack och hej för idag. Såg just att den smått vidriga Eric Prydz, som ligger bakom den kanske mest avskyvärda låt någonsin, ska sampla Pink Floyds Another Brick in the Wall Pt 2. Funderar seriöst på att starta en motståndsrörelse för att strörta Prydz och befria världen från hans stank. Någon som är med mig?

_{(oj vad fientligt de här inlägget vart, jaja det är som det är)}

Nu har jag hämtat tilltäckligt med krafter för att skriva lite om festivalens nionde dag. En dag som bjöd på tre väldigt olika filmer.

Casino Rolyale



Vad är nu detta? En film som inte är med i festivalen? Efter det ordentliga magplasket Die Another Day  hade personerna bakom Bon den goda smaken att ta en paus för att fundera ut hur Bond skulle kunna hitta den rätta formen igen. Och det är just vad de gjort. Daniel Craig är perfekt som Bond. Han liknar Connery både till utseendet och stilen. Med skillnaden att Craig:s Bond har självdistans, något som jag efterlyst i de senaste filmerna. Bond är inte längre den stenhårda matchotyp han tidigare varit, han har numera en sida som man nästan skulle kunna kalla mänsklig, nästan. Det är inte bara Bond som känns mer jordnära. Borta är alla gadgets och superbilar. Handlingen cirkulerar inte kring en skurk med anspråk på världsherravälde. Eva Greens är den första Bond-burd(eller Bond-kvinna passar kanske bättre) med en ordentilg karaktär. Hon känns inte som den skyltdocka tidgare Bond-brudar hade en tendens att göra. Två faktorer som även de hjälper till att skapa den lite mordernare kännslan som ligger över filmen. Kvar finns dock fläskiga actionscener samt en galet ond skurk. Den här gången är det dansken Mads Mikkelsen som får äran att puckla på Bond. Något han gör väldigt bra. Det enda jag klagar på är längden. Den är på tok för lång. Hade jag suttit vid redigeringsbordet skulle jag utan tvekan klippt bort ca 30-40 min. Det finns till exempel en poker-scen som är på tok för utdragen, man slutar bry sig hur det ska gå rätt fort. På det hela taget har de äntligen lykats ge oss en ordentlig Bond film för första gången på en himmla massa år. Den kommer dock inte upp i Mission Impossible III:s höjder. JJ Abrams för Bond 22, någon?

Cashback



Tillbaks till festivalen! Ytterligare en tävlingsfilm. Kanske den bästa jag sett av de som är med i Competition XVII. Den handlar om konstnären Ben som precis gjort slut med sin flickvän. Något som resulterat i att han inte kan sova. För att fördriva de extra åtta timmarna han får om dagen tar han ett jobb på en matbutik. Somnbristen har dock en bieffekt, den ger honom möjligheten att frysa tiden precis när han vill. Detta utnyttjar han genom att klä av de kvinnliga kunderna och  måla av dem.  Låter det som någon billig amerikansk collagefilm med Jason Biggs i huvudrollen? Kan meddela att det här är väldigt lång från de domänerna. Visst är det en komedi, men den väldigt välskriven och framförallt rolig sådan. Extra kul blir det för de som någonsin jobbat i en matbutik i sitt liv. Manusförfattaren måste ha gjort det eftersom de finns många klockrena iaktagelser, tagna direkt ur ett butikbiträdes verkliga vardag. Kärlekshistorien jag nämnde tidigare känns verklig, den är inget historien cirkulerar kring med en gång utan växer snarare fram under filmens gång. Cashback hade ungefär samma effekt på mig som Little Miss Sunshine, jag blev överlycklig av den. Svensk premiär 2007. Spring och se den när den kommer! Det är en order!

The Host



Snabbt över till en Syd-Koreansk mosterfilm! Den har varit en brak-succé i hemlandet och är nog festivalens hittils märkligaste film. Handlar om hur amerianska forskare dumpar kemisktavfall i Han floden. Detta gör att en monster muteras fram och börjar terrorisera Seoul. Under sin första attack fångar den en liten flicka. Flickans familj bestämmer sig för att rädda henne. Till en början visste man inte ricktigt hur man skulle tackla det som händer på duken. Är det här en actionfilm? Är det skräck? Komedi? Familjedrama? Svaret är nog att det här är en kombination av alla fyra. Den har många häftiga actionscener där monstret krossar bilar och äter människor, Sen har den en scen som är bland det roligaste jag sett på festivalen i år. Tänker inte berätta vad det är eftersom folk borde se det här med egna ögon. Det är långt ifrån festivalens bästa film, men den slår alla konkurenter när det kommer till märklighet. Kommer till Sverige, vet dock inte när. Skulle gissa på 2007.

Postar något om dagens filmer imorgon bitti skulle jag tro. Nu är jag för trött. Imorgon är Festivalens sista dag. Det är även den mest intesiva med sina fyra filmer. Det är trågit att det snart är över för den har gången, men sammtidigt väldigt skönt, Jag ska sova i en vecka efter det här.

Petter....trött...klocka....mycket...skriva....sen....sova.....nu........................

Det här blir som en del ett av dagens filmer. Ska bege mig in till stan om en timma för att se de andra två. MOrgonen bjöd iallafall på det här:

Summer Love

Det händer väldigt sällan att jag mår fysiskt dåligt av en dålig film. Det hände förra året med Bloodrayne. Hade hoppas på att slippa det den här gången, men så kom den stinkande högen skit även kallad Summer Love. En polsk western-film med Val Klimer som en död cowboy.   Visst låter det som om det skulle kunna vara helt ok, men ack vad missvisande. Alla skådespelarna är otroligt motbjudande dåliga och varje replik som levereras är som ren tortyr. Handlingen är mer ointressant än Subject Two:s, något som jag ej trodde var möjligt. Enda anledningen att jag satt kvar var i hopp om att Kilmer skulle vakna till liv som någon slags zombie-cowboy. Men icke. Det enda jag fick av den här filmen var huvudverk och illamående. Att man dessutom pallrade sig upp kl 9  för att se den när man kunnat sova hur länge som helst är näst intill deprimerande. Tänker inte skriva mer om den här skit-filmen. Jag blir förbannad av att bara tänka på den. Tänker inte ens ladda upp en blid fårn eländet, så dålig var den!

Ikväll är det dags för Face2Facet med Darren Aronofsky. Det blir även visning av hans nya film,  The Fountain, samt  tävlingsfilmen Wristcutters: A Love Story med bland andra Tom Waits. Jag misstänker och hoppas att det kommer bli en trevligare upplevelse.

Uppdatering

Så var man hemma igen, som Sam sa i slutet av Koungens Återkomst.

The Fountain



Darren Aronofsky lämnade ett ordentligt avtryck hos mig med sin Requiem For A Dream. I den visade han praktexempel på sitt väldigt egna sätt att använda sig av foto och redigering. Något som resulterade i en av de obehagligaste filmer jag någonsin sett. Skulle han lyckas lika bra med The Fountain? Svaret blir nog: Nja. Till att börja med är The Fountain väldigt olik Requiem. Den har tre olika handlingar som den knyter samman. I huvudhandlingen kämpar en cancerforskare för att rädda sin hustru som har en hjärntumör. Den ena underhandlingen handlar om en spansk soldats sökande efter Livets Träd bland Maya folkets pyramider under 15-1600 talet. Den andra utspelas i framtiden där en man begett sig ut i rymden för att hitta nyckeln till livet och döden, typ. Väldigt New Age. Efter att ha sett den vet jag faktiskt inte exakt vad jag tycker om den. De tre handlingarna, speciellt den sistnämnda, känns lite väl pretto för min smak. De tar upp alla de stora frågorna om livet, kärleken, döden något som ger den en rätt högtravande ton. Jag tror i och för sig att jag kanske gillar den bättre om jag får smälta den lite mer och kanske se den en gång till. Den är väldigt snygg dock, speciellt bitarna med Maya-folket och de ute i rymden. Enligt regissören själv använde de sig aldrig av CGI, sågot som jag ställer mig väligt tveksam till. Om han talar sanning är det jäkligt imponerande faktiskt. Svensk premiär blir först i februari. Ska nog försöka se den igen då.

Wristcutters: A Love Story



Ytteligare än väldigt stillsam och mysig festivalupplevelse. Handlar om en värld dit man kommer när man tagit självmord. Patric Fugit, Almost Famous, spelar huvudkaraktären som begår själv mord på grund av sin flickvän. När han får höra att även hon begick självmord när hon hörde vad han gjort bestämmer sig han för att leta reda på henne. Filmen är full av härliga biroller och cameos. Bland annat dyker Abraham Benrubi,  90-tals serien Parker Lewis, John Hawkes, förra åretsfavvo Me And YOu And Everyone We Know, samt Jake Busey, Starship Troopers, upp i mindre roller.  Min favorit är dock Tom Waits som den smått märklige Kneller. Han har en rikit skön komisktiming. På det hela taget är det väl inte världens bästa film, kanske inte ens något man känner något stor behov av att se igen så fort man får chansen. Men den erbjuder en riktigt trevlig upplevelse för stunden. En perfekt film att avsluta den åttonde dagen av festivalen med i alla fall.

Nu är klockan halv fyra på morgonen och jag ska gå upp om ca fyra timmar. Det behövs somn med andra ord. Imorgon har Bond svensk premiär! Tills dess:

Long live the new flesh!
 

Idag har man ju varit ledig från festivalen. Känns lite bissart. Men ledig från filmens värld blir man adlrig. Kvällen bjöd istället på middag och visning av kortfilmen "life of Death" som jag jobbad med EN HEL DAG i sommras. Kul att se det nästan resultatet.

Imorn är det festival igen som vanligt. Återkommer med lite tankar om "Summer Love", "The Fountain" samt "Wristcutters: A Love Story" då.

Shit. Nu är jag galet trött. Men jag vet att jag inte kommer skriva någonting om jag inte gör det nu. Så som Han Solo så vist sa en gång: Here goes nothing.

A Guide To Recognizing Your Saints



Amerikanskt drama med bland andra Robert Downey Jr. Berättas genom två sparata tidslinjer. Den ena visar en man på väg hem till sin failj för första gången efter 20 år, den andra hans barndom. Ett berättargrepp som fungerar helt ok faktiskt. Publikens syn på den nutida hisotrien ändras allt eftersom man får reda på vad som hänt i det förflutna. Att den även baseras på en sann berättelse och är regisserad av huvudkaraktären i filmen ger en extra kännsla av autensitet. Det känns verkligen äkta. Rober Downey Jr och Chazz Palminteri är som vanligt hur grymma som helst. Helt ok på det hela taget.

Re-Cycle



Man ska inte döma en bok av omslaget sägs det. Med Re-Cycle är jag faktiskt beredd att göra det. Den bjuder på en smått fantastik visuell upplevelse och är ofta en fröjd för ögat. Jag dömde ut den rätt tidigt på grund av att den börjar precis som alla andra Asiatiska-skräck filmer brukar göra. Dvs ett långhårigt spöke sysns lite diffust i bakgrunden lite då och då. Sen vänder det. Det går att disskutera hurvida denna vändning är nödvändig eller ej, men vänder gör den och det med besked. Huvud karaktären hamnar nämligen i paralell världen Re-Cycle. En värld där allt som övergivits hamnar. Låter det flummigt? Det är det  också. Frammåt slutet förvandlas allt till någon slags anti-abort propaganda och allt spårar ur totalt. Men som jag sa innan. Det visuella är småt fantasktiskt. Jag rekommenderar att man drar igång lite soft musik på iPoden under filmens gång. Då slipper man den krystade storyn och kan istället koncetrera sig på att njuta av de fantastiska bilder man erbjuds.

Förövrigt fick man tråkiga nyheter när man kom hem. Mäster regissören Robert Altman har avlidit. Sjukt tråkigt. Funderar om man ska se Gosford Par eller M.A.S.H innan man somnar.

Hann med tre filmer idag. Så jag känner mig rätt mör. Ni måste ha förståelse om följande intlägg blir rätt rörigt.

Vi börjar med ett riktigt wildcard. Hade en massa timmar över inne i stan så jag passade elt enkelt på att se den.

Off The Black



Amerikanskt drama om ett möte mellan en äldre och en yngre man. Båda saknar någon att stötta sig mot i livet. De blir som far och son. Nick Nolte visar verkligen var han går för som den alkoholiserade baseball coachen. En roll som passar honom helt perfekt, kanske för att han spelar mer eller mindre sig själv. Men han gör det så galet bra. Han lever verkligen ut minsta lilla nyans av karaktären. Han känns totalt autentisk. Visst gör det andra skådespelarna fina insatser, men den här filmen tillhör Nick Nolte. Så är det bara. Tveksamt om den får svensk release dock, men håll utkik efter den och se den om ni får möjlighet.

Little Miss Sunshine



Jag gillar att må bra. Man kan inte må mycket bättre än vad man gör under Little Miss Sunshine. En historia om en borkig familj som kör tvärsöver USA så att dottern ska få vara med i en skönhetstävling. Det här är årets bästa festival film, om inte årets bästa film punkt. Alla karaktärer är perfekt rollsatta och Steve Carrell glänser som den homosexuella, självmordsbenägna, Proust-proffessorn. Hela filmen är ett enda långt svep av underbara scener som bjuder på många skratt. Vill inte ta några konkreta exempel, men jag kan konstatera att ett lik, lite porrtidningar, en pervers polis samt en biltuta skapar tillsammans humor när den är som bäst. Det här är ett måste i höstmörkret, den kommer värma upp er inombörds. Jag lovar. Själv smälte jag totalt.

Renaissance



Fransk animerad sci-fi noir. En klassik kidnapps historia, med många svängar hit och dit. Om Little Miss Sunshine är Festivalens bästa film så är det här utan tvekan den absolut snyggaste. Helt i svart-vit. Otroligt stilrent. Jag antar att man kan jämföra den med Sin City visuellt, men det är där likheterna slutar. Designen på allt i filmen är även den briljant. Det osar Metropolis och Blade Runner om precis allt. Storyn i sig är väl inget jag skulle gå i taket för, men dn kompenserar bra med att erbjuda bra action och, som sagt, sjukt snygg design.

NU ska jag lyssna på Tom Waits nya trippel skiva Orphans. Ska bli trevligt.

Festivalens första(och förhoppnings vis sista) bottennapp är avverkat. Mer om det senare. Men först:

Paris je t'aime



Fransk/amerikansk montagefilm av en massa olika regissörer. 20 filmer alla med två gemensamma saker: ett möte mellan två personer samt staden Paris. Det här var en väldigt ojämn och till största delen rätt mysig filmupplevelse. Vissa av kortfilmerna hadem man kunnat skippa. Det finns tillexempel en om en spanskbarnfilcka som känns helt onödig. Sen finns det dem som försöker klämma in en långfilm på de få minuter varje film får. Något som själklart inte fungerar. När man sollat bort dem så återstår ett knipper riktigt härliga kortfilmer. Den bästa är även den sista, om en amerikask kvinna som rest på semester ensam till Paris. Filmen är värd att se om det skulle vara bara för den.  Sen är Elijah Wood med också, som vampyr. Bara en sån sak.
(omg! kom just på att jag har en ursäkt för att posta en bild på Natalie Portman! YES!)



Subject Two



 Oj oj oj. Jag mår dåligt av att tänka på den. Om en forkskare som dödar sin assistent i jakten på evigt liv, typ. Det här var den absolut tråkigaste filmen jag sett på ett bra tag. Jag sammanfattade allt som händer i storyn här ovan. Handlingen utvecklas inte det minsta. Hade man angripit det hela lite annolunda och
gjort den till en skräckkomedi  hade det blivt mycket bättre. Nu är den bara sjuukt tråkig. Håll er borta!

Ett extra minus för "salongen" vi såg den i. Eller salong är fel ord. Matsal passar bättre.

The filmfestival continues with...

Little Children



Amerikanskt drama om ett möte mellan kvinna och en man som båda är trötta på sitt liv och känner sig fänglade i sin egen vardag. Det här är regissören Todd Fields, som debuterade med "In the Bedroom" för några år sedan", andra film. Jag gillar amerikanska independent filmer, även fast just denna råkar ha ett antal stora stjärnor i sin roll lista. Filmen har ett avslappnad tempo och välskirven dialog, precis som en amerikans inependent ska ha. Det största klagomålet jag har är att den är lite väl lång. Jag kom på mig själv när jag kollade på klockan ett flertal gånger under under filmens 134 minuter. På det hela taget var det här en väldigt välgjord film med bra manus och bra skådespelarprestationer. Gå och se när den riktiga release här i Sverige!

Nu ska jag kolla på The Scorpion King med The Rock på fyran, undrar om den är lika bra...hmmm...

Så var den igång igen. Festivalen med stort F. Började den här gången med två filmer som skulle visa sig vara två riktiga höjdare! Först en dokumentär vid namn:

Fuck



En film om ordet Fucks betydelse i det amerikanska samhället. Ett antal olika komiker, politiker, musiker, regissörer, skådespelare samt en porrstjärna kommer med sin syn på ordet. Med hjälp av en stor portion humor och bra iaktagelser var det här en riktigt trevlig upplevelse. VIsst kan man kritisera den för att vara lite väl ensidig och subjektiv, men samtidigt känns det som om det inte spelar allt för stor roll i just det här ämnet. Folk vet redan vad de tycker och tänker om ämnet.

Them



Fransk skräck om det par som blir attackerade i sitt hus ute i skogen, baserad på sanna händelser. Shit. Det här var det mest obehagliga jag sett på bio på mycket, mycket länge. Jag var uppe i varv flera timmar efter filmens slut, tror aldrig jag kännt så efter en film tidigare. Regissören använder sig av rätt konventionella grepp för att skapa stämmning, men det gör det på ett så sjukt snyggt sätt. Kameran ligger alltid nära de  två huvudkaraktärerna och man får bara se glimtar av  deras plågoandar. Krypande skräck  och spänning efter mer eller mindre 2 min. Den är bara 77 min lång, men tur är väl det. Jag hade inte pallat mer. Här har vi redan en favorit för att bli årets festivalfilm.

Sen fick jag filmen Edmond som jag såg på förra årets festival, en påse som det stod Them på samt en kexchocklad av det trevliga reklamfolket. Christian fick även ett linne samt lite läppglans, kul för honom.

Gears of War är årets bästa actionspel. Det finns inget som en kommer i närheten när det kommer till blytung action. Testosteron-nivån ligger snäppet högre än vad den gjorde i Commando med Schwarzenegger. Efter några timmars spelande kan man bara konstatera att det mesta ligger på toppnivå. Grafiken är den bästa som skådats till 360:n hittills, kontrollen är heljuten och ljudet skönt tungt. Det bjuderpå precis det den lovar med andra ord. De har även hunnit få med en del smått innovativa finnesser, speciellt när det kommer till kontrollen. Alla ens manövrar sköterman med mer eller mindre en knapp. Fruktade innan att det skulle känns lite uppbundet och osmidigt innan jag testade. Nu anser jag att det är den perfekta löningen, det känns helt naturligt. När man laddar om sitt vapen har de lagt in något som man nästan skulle kunna kalla ett minispel.  Under omladdningen dyker det upp en mätare i övre högra görnet. I den  här mätaren gäller det att pricka in exakt rätt tillfälle för att få vapnet att bli superladdat. Är man för snabb låster sig vapenet och Marcus svär irriterat. Om vapnet skulle låsa sig mitt i en eldstrid är det i stort sett en dödsdom. Det här är inget Quake där man kan ta 678 träffar innan man dör. Här räcker det med 2-3 sen ligger man där livlös på golvet. Något som gör att striderna kräver en del planering och försiktighet.

Nu är det tillbaks till slagfältet för min del.

Just det ja! Jag har synts på flera ställen i medierna i dag. Dels ger jag en otroigt djupsinnig intervju om filmfestivaln på filmfestivalen.se och del kan man se mitt bakhuvud på en bild från Wii-eventet igår. Fan, jag måste klippa mig. Snarast.

Så det blev til slut en resa in till stan för att få en försmak av Nintendo's Wii. Det var galet många finniga små pojkar med maniska blickar på Webhallen när vi kom dit. Men med lite tur och med hjälp av min följeslagare Christian fick vi en plats som nr 3 i kön. De innan oss testade tennis och boxning, boxningen så lite halv dann ut, men är när allt kommer till kritan det bästa med Wii Sports(enligt snubbarna på GameSpot iaf). Det första man märkte när man fick kontrollen i sin had var hur snabbt man lärde sig hur spelet fungerade. Det var omedelbar spelglädje. Vi körde två matcher, en ena vann Christian och den andra vann jag *host*40-0*host*. Efter den korta sessionen var det nästan en deprimerande tanke att man inte kommer ha sin Wii hemma förrens först om några veckor, i januari t o m om det skulle villa sig riktigt illa. 

Två tummar upp för Wii med andra ord!

Nu ska jag ta och slakta Locust Horde som Marcus Fenix. Mer om det i morgon!

E-day är här. Emergence Day! Egentligen släpps Gears of War först imorgon i Europa, men  Webhallen hade den goda smaken att skicka mitt ex så att jag fick det idag.  Det värsta är att jag låg och sov när posten kom så nu måste jag vänta till kl 15 för att kunna hämta det. Väntan är olidlig. Jag vill slakta Locus-hord med min motorsågs-baionette!

Nu kommer dagens stora dilemma: Hype.se kommer att låta allmänheten spela Wii idag mellan 17-19. Vad ska jag göra?! Emregence day eller Wii? Gaahhhh, det borde vara olagligt att bli på tvingad sånna omöjliga beslut.

Så här i tider när blir tvingad att stängt prioritera vilka serier man vill följa upptäker man vad som verkligen betyder något för en. (OMFG det där var nog den mest tragiska mening jag skrivit på länge. Ta den inte på allt för stort allvar) Dett finns två serier som man nästan mår dligt av om man missar det senaste avsnittet. Den ena är Heroes, Jeph Loeb är gud!, och den andra är Battlestar Galactica. Jag vet det har varit mycket tjat om BSG här i bloggen, men till mitt försvar säger jag: Den är ju så sjukt jäkla bra!

Tredje säsongen har verkligen inte sparat på krutet. Den har visat hur bra saker och ting kan bli om man lägger manken till och planerar sina plot-lines ordentligt. Prison Break är ett prakt exempel på hur dåligt det kan gå om man inte gör detta. De senaste avsnitten av PB har,i min mening, varit rent ut sagt tråkiga.
    Battlestar började med att köra fyra avsnitt som utspelades på New Caprica. Redan här visar BSG att det är en serie om inte är rädd för förändirng. Många karaktärer genom gick förändringar, både psykiska och fysiska. Här kanske jag borde lägga in ett Apollo is so fat-skämt hmmm. Avsnittet där Galactica och Pegasus återvänder till New Caprica för att frita människorna är höstens hittils bästa TV-avsnitt. T o m bättre än öppnings avsnittet av Losts tredje säsong. De närmaste avsnitten kommer nog inte sakta ned serien heller, speciellt nu när Baltar befinner sig på en av Cylonsarnas huvudskepp. Huga. På fredag är det dags igen....
 

I maj är det dags för den tredje Spider-Man filmen. Tobey Maguire klär sig återigen i den blårödaspandex kostymen och Sam Rami står bakom cameran även denna gång. Nu har det dykt upp en andra trailer för filmen och den är minstag fet. Själv har jag sett den fem gånger nu under morgonen. Det enda jag irriterar mig liteöver är den relativt lata plot-utvecklingen att Sandmans skulle ha dödat Ben. Känns sjukt krystat. Sen undrar jag lite varför Sandman låter som Godzilla i ett av klippen. Jaja, slutpladdrat här är länken, KLICKA!:

http://www.ifilm.com/presents/spiderman3

En månad. En ynka liten månad kvar. Sen sitter man med sin alldeles egna lilla Wii. Personligen firade jag månads sträcket md att lägga min första bokning på Wii-stuff. Så nu har jag beställt:
1 st The Legend of Zelda: The Twilight Princess
1 st Wiimote
1 st Nunchuck

Bring it on säger jag bara!(men först Gears of War nästa vecka*dreggel*)

Upptäckte precis att iTunes Store har satt ihop en samling låtar som den tror att jag skulle gilla. Den har gjort detta utifrån, som jag fattat det, vad jag lyssnar på. Jag gillar säkert Paris Hilton, Shakira och Elias feat. Frans om man ska tro den här listan. Intressant.

Jaja. Har i alla fall köpt två skivor idag: Those the brokes med The Magic Numbers samt 9 med Damien Rice. Två skivor som kommer lysa upp min vardag såhär i höst mörkret. Mysigt.

Jag har just insett att meningen med mitt liv är att äga den här samlarutgåvan av Halo 3:

Har bara suttit ca 2 timmar med spelet, men fy satan va bra det är. Tycker synd om Magnus Jägerskog på Friends som missar det. Enligt honom är det hemsk att man gör ett spel på temat. Visst är det underbrt när personer med noll koll uttalar sig om saker de inte ens testat. Åhlens och El Giganten har beslutat att de inte kommer sälja spelet. Peter Ottsjö på Aftonbladet har haft många goda åsikter i frågan. Han gav Bully högsta betyg i sin recension och har gjort liknelsen mellan spelet och boken Ondskan. En mycket träffsäker liknelse. Om det handlat om att butiker vägrat sälja en bok eller film hade det blivit stor uppståndelse, men nu gäller det ju ett spel och spel är det ju bara barn och ungdomar som sysslar med. Knappast en konstform ju! Dessutom inhåller det "Gay sexual content" som en upprörd advokat påpekade i USA.

Visst är det härligt att leva i en värld där yttrandefriheten värderas så högt!

Nej nu är det tillbaka till Bullworths Acadamy som gäller för mig. Jag måste hinna skjuta lite slangbella på sportfånarna innan engelska lektionen börjar!

Jag vet, jag sa just att den här bloggen skulle vara inaktiv de närmaste dagarna. Men jag bara MÅSTE länka upp den här videon. Det här är den första av otaliga Wii postningar som kommer dyka upp här den närmaste månaden.

 

Just nu är det lite dött här. Jag vet. Det beror på att min uppkoppling har lagt av helt och hållet. Just nu sitter jag i ett hörn av lägenheten där jag märkt att jag kan snylta från grannens trådlösa. Det kommer därför antagligen fortsätta vara relativt tyst på den här fronten. För att ni inte ska bryta ihop helt och hållet på grund av detta ger jag er följande klipp. Please enjoy!