give me some milk or else go home

Guitar Hero och Guitar Hero 2 kommer lätt platsa in på min Top 10 för 2006 när det kommer till spel.  Ettan har spelats frenetiskt sen jag införskaffade det i maj.  Det är helt sinnes sjukt kul. Ord kan knappt beskriva kännslan av att bränna av en perfekt Sympathy for Destruction med Megadeath. Även tvåan bjuder på högar med otroligt trevligt tunga låtar. Har klara 30 på Hard nivån. Aldrig tidigare har Hard verkligen varit Hard. Men man tar sig fram. Mycket tack vare det nya tränings läget där man kan gå in och se till att varje ton sitter perfekt. Hade alrig klarat Jane's Addictions Stop utan det. En annan sak de pressap aningen längre den här gången är farten. Efter att ha lirat igenom Foo Fighters Monkey Wrench är jag genom svettig. Och överlycklig. Det är sann spelglädje som man så sälla unnas. Man blir lycklig.

På fredag är det dags för Wii och Zelda. Kanske. Trycket efter maskiner kommer va helt galet. Jag tänker slåss för min.

Till sist. Mitt utlovade sammanfattnings-inlägg om Filmfestivalen kommer. Snart. När ni minst anar det.