give me some milk or else go home

Har precis spelat de två första timmarna av Gears of War 2 och helvete vilket tempo det är. Det hela börjar med en monolog som får Galadriels monolog, från Sagan om Ringen, att blekna. Efter det avlöser de storslagna scenerna varandra, ingen changs för rast eller vila! När man som spelare får kontrollen för första gången tar det inte långtid innan man kommer ihåg varför man gillade det första spelet så pass mycket. Kontrollen är klockren, spelmomenten är smart utförda, svårighetsgraden är perfekt och de mini-spel som finns implementerade tillför det lilla extra och skapar en fantastiskt rolig spelupplevelse. Cliffy B har hämtat inspiration från the Orange Box genom att hela tiden visa hur långt man har kommit för att nå vissa Achievements. Det gör att man som spelare alltid har något att sträva efter och ger även en mer varierad spelupplevelse än vad den kanske skulle vara annars. Den bly tunga och hårda kännslan från första spelet är tillbaka den med. Man känner sig sjukt bad-ass om man lyckas döda en fiende genom att tagga den med en granat varpå ens squadmembers skriker saker som "Fuck yeah!". Det är ungefär så testosteronfyllt det kan vara. Nu är det tillbaka till slakten av Locust som gäller för mig. Spelhösten pågår för fullt och är som vanligt intensiv och fylld med lovande releaser. Förutom nya Gears har jag hittills hunnit spela Fallout 3 och Dead Space, återkommer med tankar om dem. Nästa vecka är det dags för Mirror's Edge och Call of Duty: World at War. Av det lilla jag spelat de spelen verkar de hur bra som helst. Det stora dilemmat nu är hur man ska hitta tid och pengar att spela allt. Time will tell antar jag, time will tell...

Noah and the Whale - 5 years time

I fredags släpptes Mega Man 9 till WiiWare, ett spel för den som anser att dagens spel är på tok för mesiga när det kommer till svårighetsgrad. De tidiga Mega Man spelen var otroligt svåra, något jag blev påmind om när jag för ett tag sedan testade Mega Man 2 på allvar för första gången sedan tidigt 90-tal. Jag måste ha blivit en mycket sämre spelare sedan dess. Jag kommer ihåg hur jag lyckades ta mig till Dr Wily ett flertal gånger, nu har jag svårt att klara en enda av robotmästarna.
 
Den svårighetsgraden har tillsammans med grafisk- och ljudmässigstil förts över till Mega Man 9. Det ser alltså ut och känns som ett 8-bitars NES-spel, nostalgin är på topp. Det är även som sagt svårt, på sina ställen till och med sadomasochistiskt svårt. Här handlar det om milimeterprecision och timing från början till slut. Minsta felsteg betyder ofta omebelbar död, dör du för mycket är det bara att börja om från början. Trots total slakt och förudmjukelse fortsätter man att spela, man vill inte erkänna sig besegrad. Som tur är har Capcom varit snälla nog att lägga till en sparfunktion som gör att man inte behöver spela om de robotmästare man redan besegrat. En annan modern touch är de achievments, eller challanges som Capcom valt att kalla dem, i spelet. De fungerar fint som en extra liten morot för spelaren som vill att spelet ska ha en längre livstid. Själv har jag hittills lyckats låsa upp två av dessa, båda pinsamt enkla i jämförelse med de svåraste(klara hela spelet utan att förlora kraft en enda gång, nån?). Den som längter efter lite gamal(ny?) hederlig 8-bits action bör inte missa Mega Man 9. Musiken, grafiken och svårighetsgraden är fantastisk. För 100 spänn är det nästan en no-brainer.

Colour Revolt är ett band från Mississippi men en EP och en LP i ryggen. De kör fantastiskt skramlig rock i samma anda som isländska Mugison. Så kolla upp Plunder, Beg and Curse som kom tidigare i år, den är tung.

För att glömma ångesten över att sommaren är över och att ett flertal månader fyllda med kyla, mörker och slask väntar, satte jag mig ikväll ned för att se Garth Jennigs senaste film, Son of Rambow. Jennigs är mest känd för att ha regisserat långfilms versionen av Liftarens Guide Till Galaxen samt ett antal musikvideos för bland annat Hot Chip, Blur(du vet den med de dansande mjölkpaketen, Coffie & TV) och Fatboy Slim.

Son of Rambow utspelar sig 1983 och handlar om två väldigt olika killar. Den ena, Will, är tystlåten och bor med sin kristna familj som förbjudit honom från att se tv och film. Den andra är, Lee, skolans bråkstake. Som sig bör korsas deras vägar och efter att ha blivit inspirerade av First Blood, beslutar de sig för att göra sin egen film. Lee fixar en videokamera genom sin bror och de börjar arbetet.

Det här är verkligen precis så en fellgood-film ska vara. Jag satt med ett brett leende filmen igenom. Historien är inget unikt i sig och det finns många scener man sett ett antal gånger i andra filmer, men jag köper det ändå. Mycket tackvare nostalgi värde filmen hade för mig. Som så många andra har jag spenderat många somrar med att göra filmer tillsammans med kompisar. Dessa filmer blev ju aldrig bra överhuvudtaget, men det handlade inte om det. Det handlade om att få utlopp för de fantastiska kännslor man fått efter att ha sett filmer som just Rambo, RoboCop eller Predator, och det är den känslan Son of Rambow förmedlar på ett väldigt fint sätt. Även fast man inte haft en likanade uppväxt finns det fortfarande saker att uppskatta med filmen. Framför allt kanske för den cheesiga 80-stilen, men även om man känner sig lite bitter och helt enkelt vill ha en film som får en på bättre humör. Svensk premiär blir det den 12:e sept, så pallra er iväg till närmsta biograf om ni har lite tid över. 

Imorgon drar årets upplaga av Popaganda igång. Saker och ting ser lite annorlunda ut i år. Den största förändringen är att det inte är gratis längre, något som väckt en del heta kännslor i diverse musikforum. För min del är det helt ok om man bjuds den feta line-up:en som arrangörerna lyckats med i år. Festivalen har även bytt plats från Universitetet till Eriksdalsbadet. Ska bli intressant attt se hur det fungerar, Univeristetet har fungerat fint som festivalområde de senaste åren. Det jag är mest bitter över är att jag jobbar till 19 på lördagen och missar därför bland annat Laakso och Radio Dept  Trots det är jag galet pepp just nu, det jag ser fram emot mest är följande:


Sebastien Tellier


Bonde Do Role


Vapnet


Familjen

Det är härligt att vara geek den här veckan. Joss Whedon leverarar en briljant miniserie, E3 pågår för fullt och The Dark Knight har äntligen premiär nästa fredag,  Vad med kan man begära?

Då släpper Zach Snyder bomben. En teaser trailer för Watchmen. Jag saknar ord, har sett trailern tio gånger och känner total lycka. Det ser så bra ut! Nu ska man inte ta ut segern i förskott, men en sak är säker. Den visuella biten har de spikat perfekt! Jag ska inte babbla mer utan låter istället trailern tala sitt tydliga språk.

Till min stora förtjusning har jag precis upptäckt att Joss Whedon, skapare av Buffy, Angel och andra gudomliga skapelser, gjort en miniserie om superhjältar. Kalaset är helt gratis och går att hitta här http://drhorrible.com/. Huvudrollerna görs av Neil Patrick Harris och Nathan Fillion och handlar alltså om superhjältar och deras problem i vardagen, med musikaliska inslag. Allt känns väldigt "Once more with feeling". Första delen gick online igår, del två kommer imorgon och del tre dyker upp på lördag. Passa på att se dem så fort som ni får möjlighet, för på söndag försvinner de för alltid då sidan tas offline. Så missa inte!

Battlestar Galactica har haft en riktigt tråkig säsong hittills. Första avsnittet var episkt med feta rymdstrider och högt tempo. Fyra av de sista fem cylonsarna hade precis avslöjats och jag förberedde mig på vad som skulle kunna bli den bästa säsongen i TVn:s historia. Riktigt så blev det inte.

Vad som följde efter det fantastiska första avsnittet var åtta ointressanta och framförallt tråkiga avsnitt. Fokuset på kampen mellan människa och maskin försvann nästan helt och istället cirkulerade handlingen mest kring vem som var president och eller kapten. Ingenting riktigt relevant hände och jag tappade intresset. Att jag överhuvudtagent förtsatte att titta berodde till stor del på att jag suttit igenom tre säsonger och det kändes dumt att inte få reda på hur allt slutade, sen fanns även ett svagt hopp om att serien skulle göra en Lost och hitta tillbaks till formen igen.

Detta hopp växte sig aningen starkare i slutet av det nionde och nästsista avsnittet för i år. Serien återfick lite känslan av äventyr och spänning och de lyckades till och med med en hyffsad cliffhanger. För första gången i år var jag sugen på att se vad som händer i nästa avsnitt, och shit vad saker och ting hände i det sista avsnittet. Jag vill inte spoila för er som inte sett det, men fan vad bra säsongen hade varit om säsongs avslutningen följt direkt efter säsongspremiären. Det händer så otroligt mycket i det sista avsnittet att det hade utan tvekan kunnat dras ut till både två och tre avsnitt. Det går nästan så att det går för fort. Bortsett från alla stora reveals och viktiga plotpoints är det ett intensivt och spännande avsnitt, precis så som man kommer ihåg serien när den var som bäst. Som extra bonus är Sol Tigh så jäkla badass hela vägen igenom, precis som han ska vara. 

Serien har inte vunnit över mig helt och hållet än dock. Det är inte som med Lost att det känns jobbigt att vänta ett år på fortsättningen. Jag kommer följa Battlestar to the bitter end, när det nu blir spelar helt enkelt inte så stor roll.

So say we all!

Efter många tvivel så ser det ut att bli Accelerator-festival i år med för min del! Line-upen är inte lika klockren som förra året, men de finns en del guldkorn att se ändå. Här är de artister jag har som måsten under tisdag och onsdag:

Band of Horses - No one's gonna love you



MGMT - Time To Pretend



Vampire Weekend - A-punk



Kommer bli för hoppningsvis bli helt fantastiskt!

Alla borde läsa Scott Pilgrim. Så känner jag i alla fall nu, 10 minuter efter att ha läst klart den första volymen i serien. Historien kretsar kring Scott Pilgrims öden och äventyr. Han är en arbestlös 23-åring som spelar i ett kämpande band. Det handlar mycket om hans problem med tjejer och funderinger om livet, lite som en aningen mindre bitter Rocky,  Det hela berättas i en mangaliknande stil, något jag trodde jag skulle störa mig på i början. Men tackvare det välskrivna manuset glömmer jag snabbt bort tecknarstilen och börjar faktiskt gilla den då den funkar riktigt bra tillsammans med sättet historien berättas på.

Relationskomiken som utgör de första 3/4:e delarna av volymen är i sig skäl nog till ett köp, men seriens stora behållning kommer i twisten ett par sidor från slutet. Jag tänker gå inte vad den är för hela upplevelsen ligger i att upptäcka den själv. Innan jag började läsa hade jag ett hum om vad twisten handlade om, trots det vart jag sjukt överraskad när den väl kom. Det jag stör mig på mest just nu är att jag måste vänta ett tag innan Comics Heaven får in volym 2, ska bli intressant att se hur historien utvecklas från slutet av volym 1.

Så, om ni får möjlighet, läst Scott Pilgrim. Det är en serie som jag tror kan uppskattas av både serie-nördar som vanliga dödliga.

Nyss hemkommen efter att ha sett The Incredible Hulk och jag gillade den sjukt mycket mer än förväntat. Från början var det här en film jag skrev av i ett tidigt stadium. Trailern såg ointressant ut och jag hade kvar de dåliga minnena från Ang Lees försökatt göra film av karaktären för ett par år sedan. Sen såg jag Iron Man och efter Nick Furys cameo i slutet var alla onda aningar om Hulk som bortblåsta.

The Incredible Hulk tillängnar inte en massa tid till att berätta hur Hulken blev till. Hela ursprungs historien avverkas istället under förtexterna. Historien tar sin början i Sydamerika dit Banner flytt från militären för att försöka hitta ett botemedel mot sin sjukdom. Det tar inte lång tid innan militären lyckas spåra honom, något som görs på ett helt fantastiskt och lite larvigt sätt, och katt och råtta leken drar igång igen.

Det största problemet med Ang Lees version tyckte jag var att den aldrig riktigt kändes som en Hulk film. Visst hade den en grön jätte i lila tights, men i första hand var det en film om personer med uppväxt-issues och krångliga relationer med sina föräldrar. The Incredible Hulk lägger istället större vikt på action och att plantera handlingen i Marvels universum. Här nämns supersoldat serumet som användes för att skapa Captain America och det hintas om att The Leader kommer dyka upp i framtida filmer. Tony Stark gör en cameo och nördlyckan är total. Det Marvel planerar göra med sitt universum av karaktärer är så fett att jag saknar ord. Det är mycket den planen som gör att jag uppskattade Incredible Hulk så mycket som jag faktiskt gjorde. Att se Edward Norton Robert Downey Jr. och Samuel L Jackson som superhjältar tillsammans i en enda episk film är nästan för bra för att vara sant. Jag väntar med spänning och spenderar tiden som är kvar genom att läsa klart och sedan läsa om The Ultimates.

Weezer är kanske inte världens roligaste band längre, men en sak är säker: De gör fortfarande världens bästa musik videor. Här är exibit A: